Att finnas till – alla hittills publicerade delar

Det kanske uppfattas som pretentiöst eller naivt att jag lägger ut mina privata tankar och funderingar så här offentligt. Men när saker och ting snurrar i skallen för mig, vilket är fallet när jag befinner mig i en sådan situation som jag faktiskt gör, så har jag funnit att möjligheten att kunna formulera och berätta om hur jag tänker är en mycket bra terapi för mig.


Någon gång måste det starta, det som ska leva. Men när startar medvetandet, undrar jag?

Jag ser nämligen skillnad mellan det som lever och det som är medvetet om att det lever.

Vad som är ”levande” lämnar jag (tillsvidare) åt vetenskapen att definiera. Enligt Wikipedia är det inte så lätt att definiera ”liv”. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Liv 

Jag tror att när jag dör så slutar jag att leva. Det finns inget liv efter döden. 

Det som jag funderar mycket på är vad som skiljer ”att leva” från att ”vara medveten”. Ingen kan ju tro att en encellig bakterie (som lever) har samma grad av medvetande som till exempel jag har, som skriver detta, eller du som läser det. 

Jag tror att det finns ett medvetande som hör ihop med mig och som finns redan innan det att jag föds och efter det att jag dör. Många kallar medvetandet för ”ande” eller ”själ”.

Det som är levande är styrt av universums fysiska lagar och existerar inom den fyrdimensionella rum-tiden. Men att vi människor, utöver att vi lever och andas, också har förmågan att som medvetna, tänkande varelser, kan fundera på vad ”liv” är för något, det går inte att förklara med fysik. Många försöker, men jag har inte läst något som känns trovärdigt. 

För egen del vet jag att som sextioåring är jag mycket mer medveten idag, än som liten grabb, fem år gammal. Fast att jag minns många saker från då, oftast helt korrekt, som pappas registreringsnummer på vår Ford Taunus till exempel, eller hur en smörgås på tunnbröd med messmör smakade så hade jag ingen som helst förmåga att då kunna föreställa mig hur det skulle vara idag, femtiofem år senare. Men mitt medvetande säger mig att smörgåsarna smakar likadant idag och bilden av registreringsskylten har en alldeles egen plats på väggen i mitt långtidsarkiv. Medvetandet är något som växer med tiden.

Det är däremot svårt att säga, anser jag, att jag skulle vara mer levande idag, än vad jag var då, som femåring. Livet i sig självt växer liksom inte, bara för att man åldras. Man har inte ett rikare liv, bara för att man åldras, om man inte är medveten om att man lever.

Livet är som en strand som vågorna oupphörligen slår mot. Medvetandet är som en flod som hela tiden fylls på med mer vatten från sina tillflöden. När livets energi, alltså vinden, dör ut så avstannar vågorna. Men var tar medvetandet vägen då?


Var är mitt medvetande när jag slutar att leva som biologisk varelse? Eller ska frågan formuleras ”vart tar mitt medvetande vägen”? Jag tycker ju att all kunskap och erfarenhet jag byggt upp under mitt liv inte bara kan gå förlorat när jag dör. Det känns så meningslöst.

Men var finns då allt detta ”intellektuella kapital”, som det så fint heter, det som jag inte hunnit skriva ner eller på något annat sätt lärt ut till er som finns kvar? Eller ”vart” tar det vägen?

Det finns i detta sammanhang faktiskt ingen skillnad på frågeställningarna ”var” och ”vart”, anser jag. Begreppen ”Här” och ”Nu” finns inte, sett ur mitt eget medvetandes perspektiv, när jag inte längre lever. Det som finns för mig efter att jag är död är ”Överallt” och ”Alltid”. Inte så illa.

Svaret på frågan ”vart tar mitt medvetande vägen” har därför olika svar beroende på vem som ställer frågan. ”Ingenstans” är nog det korrekta svaret, eftersom tid och rum inte existerar för mig efter döden. Men svaret på frågan måste också kunna vara det helt motsatta. Om jag tänker mig att jag själv frågar, efter min död, så är svaret, tror jag; ”Jag finns överallt, i alla tider”.

Men jag tror också att för den som lever och fortfarande tänker på mig, ofta eller då och då, för denne så finns jag i stället exakt hos denne, just då och just där.

Vi är alla, vi som är levande i dag, de som kommer att födas i framtiden och de som nu är döda, vi är alla, var och en av oss, en unik aspekt av en och samma kropp.

Det som är svårt att förstå för oss, vi har ju inga utvecklade och tränade sinnen för att kunna förstå sånt här, det är att denna kropp inte existerar i våra kända dimensioner. Det vill säga dimensionerna för rummet och tiden. Men de allra, allra flesta av oss, kan känna att denna kropp existerar.

Jag inser att många som läser det här kanske slutar att läsa nu, om jag skriver att den kroppen, det är Gud. Men så enkelt är det inte. Gud är kristendomens tolkning av vad denna kropp är för något. Min egen uppfattning är att den kristna kyrkan stulit rättigheterna att tolka vad denna kropp är och har sedan grovt förenklat. Kyrkan, anser jag, gör ett ganska dåligt jobb med att försöka förklara, att anstränga sig för att svara på de stora frågorna. Efterfrågan kanske inte finns hos dem som kyrkan väljer att vända sig till? Kyrkan ägnar mycket av sin tid och sina resurser till värdsliga problem. Behjärtansvärt i sig förstås. Kyrkans främsta uppgift är ju själavård, inte att förklara de stora existentiella frågorna. Att ha skaffat sig tolkningsrätten till Gudsbegreppet underlättar för kyrkan när den bedriver själavård.

Jag kallar den här kroppen, den som kyrkan förenklat kallar för Gud, den kallar jag för K. Också det en förenkling, men en benämning jag gör för att underlätta mitt syfte, att försöka beskriva hur jag tänker, när jag angriper de existentiella frågorna som jag brottas med. Den verklighet vi befinner oss i just nu när vi lever, de fyra dimensionerna, den kallar jag för V.

V har längd, bredd och höjd som rumsdimensioner. Den fjärde kända dimensionen i V är tiden. Vetenskapen har idag idéer om att det finns fler dimensioner, men de skulle i så fall höra till V.

Men vilka dimensioner har K?


En idag levande guldfisk som simmar runt i sin skål, den finns garanterat i V (Verklighetens domän) men i relativt liten utsträckning i K (Känslornas domän). Den del som guldfisken ändå har i K kallar jag M, medvetandet. Jag och alla andra människor har möjligheter för ett mycket större M än vad en guldfisk har. Vår biologi ger oss det. Den förmåga som krävs för att få guldfiskens M att växa och ta en större plats i K, den återfinns helt enkelt inte i de biologiska förutsättningar som guldfisken har fått i V.

En liknelse: Tänk dig en billig radio som är byggd bara för att ta emot AM-signaler, jämfört med en dyr som klarar AM, FM, DAB, kortvåg och så vidare. Det är nu (helt felaktigt) lätt att tro att jag säger att guldfisken är ”designad”. Radion är ju det. Jag återkommer i ämnet design kontra utvecklingslära, ett omdiskuterat ämne. Men nu är det den fysiskt/biologiska möjligheten för guldfisken att ha ett stort M jag försöker illustrera med min liknelse. Inte hur guldfisken erhållit denna möjligheten.

Vi människor har däremot förutsättningarna, rent biologiskt, att bära upp ett mycket stort M. Om vi också har de allra bästa förutsättningar för att ha det största M, jämfört med alla andra levande organismer som finns i V, det låter jag vara osagt. Att Gud skapade oss till sin avbild är en del av kristendomens annektering av tolkningsrätten, avseende vad K egentligen är för något.

Vår hund, Chilli, finns i mycket större utsträckning i K, jämfört med guldfisken. Sedan Chilli kom till oss, för knappt ett år sedan, har den kärlek vi ger honom och som han får från många som han har mött och möter, utvecklat hans del i K mångdubbelt. Även om det var ett stort M han fick med sig redan från förre ägaren, så växer hans M, det vill säga hans del av K, ju mer kärlek han får från oss andra som lever i V. Chilis egen del i V är däremot ganska oförändrad. Han är ett år äldre bara. Och bor hos oss nu.

Alla vi som idag lever i V tar ju upp en plats i V, precis som vi har ett M som en del av K. Denna biologiska organism som existerar i V och tar fysisk plats i V, den kallar jag för J, som står för jaget.

Vi har alltså i min tankemodell två begrepp som följer individen, J för jaget och M för medvetandet.

De två gemensamma ”kollektiva” begreppen vi delar med alla andra levande varelser är K och V.

K, som jag introducerade som ”kroppen”, rymmer känslorna. I K finns i min modell alla känslor. Känslor som jag upplever att de inte finns hos J.

Detta är en väsentlig del av modellen, att J och M är olika saker, eftersom modellen säger att V står för den fyrdimensionella fysiska verkligheten och K innehåller alla känslor. De fysiska lagarna styr i V. Mitt ”postulat” (Wikipedia: Postulat = (filosofiskt) påstående som förutsätts gälla utan att (kunna) bevisas) är att i K gäller lagar som styr ”godheten”, strävan efter att allt ska bli ”bättre”, eller helt krasst att det som är ”dåligt” ska bort. ”Survival of the fittest” enligt Darwin hör hemma inom biologin, alltså i V. Men lagarna i K kan sägas omfattar utvecklingsteorierna i V. K:s lagar manifesteras i V genom utvecklingsteorin.

Hundar lever oftast inte lika länge som oss människor. Chillis M kommer däremot finnas kvar länge. Och också växa så länge någon minns honom och tänker på honom. Chillis M är alltid en del av K. Det har ju alltid varit så och kommer alltid att vara så. För i K finns inte tiden, där finns bara alltid.

Det som skiljer Chilli från mig är att jag i V fått ännu större biologiska förutsättningar för att kunna reflektera över allt detta. När jag är död och inte finns i V längre, bara i K, kommer jag inte kunna fundera och tänka på det sätt jag gör nu. Det är ju litet tråkigt. Men det finns kanske någon annan upplevelse som väntar för mitt M, när jag bara är en del av K? Ni som lever kvar i V kan tänka på mig då. Min del av K kommer alltid att finnas.

Min bild av K i förhållande till V är att M finns i K och står vid sidan av en älv. Älven symboliserar V. I själva älven som rinner fram (tiden) så finns alla J, som var och en tar plats i de tre rumsdimensionerna.

M kan i K kan röra sig fritt i förhållande till V. M fantiserar och drömmer alltså. Men vi som lever och därmed har både M och J, vi upplever oss själva mest som en del av V. Ett liv bundet till de fysiska lagarna. Bara i sömnen, när vi drömmer, är vi en större del av K än av V.

Men narkos då? Allt blir ju svart då. Jag återkommer om det.


Om ni hängt med i mina funderingar om J, K, M och V så här långt så kommer här litet mer och litet djupare.

Först en bild som illustrerar min modell.


Ett spännande tankeexperiment är om vi (det vill säga alla som har J) är på samma plats i floden (det vill säga i V)? Alla vi som lever uppfattar ju att vi lever samtidigt. Eller är det så, precis som med våra rumskoordinater, att vi också har olika åsikter om var vi är i V rent tidsmässigt, alltså uppströms eller nerströms i floden, jämfört med alla andra J? Einsteins relativitetsteori beskriver det som att vi har olika referensramar.

Andra J än jag själv har också sin längd, bredd och höjd på ett ställe i floden och i sina egna tankar ett eget ”nu”. Det går ju fysiskt sett inte att vara på samma plats i rummet samtidigt för flera J. Men där mitt J är just nu, där kan ett annat J ha varit rent rumsligt vid en annan tidpunkt. Jag påstår att andra J själva upplever att hen lever just då i sitt eget ”nu”. Detta ”nu” kan vara närsomhelst. Det viktiga är att tiden löper på åt samma håll i alla ”nu”.

Alla liv kan därför betraktas som ändliga, men alla lever inte samtidigt. Betraktat från K ligger alla liv stilla i V, med en utsträckning mellan respektive J:s födelse och död. J som lever i V upplever förstås att tiden rinner på, från födseln till döden. En M som finns i K och som, sett ur V-perspektivet, är en utomstående betraktare, denna M kan ju i princip (beroende på en förmåga att vara ett stort M, vilket styrs av lagarna i K) se alla J som finns i hela V. Alltså ett stort M ser alla J! Alltså alla J som finns, alla som har funnits och alla som kommer att finnas. Är det min uppfattning av Gud? En riktigt gigantisk M?

Gud är alltså inte K, utan ett stort, nästan oändligt M. Jesus var följaktligen det J som hör till Guds M.

Ett ”vanligt” M kopplat till ett ”vanligt” J skulle med ett ”vidvinkelobjektiv” kunna se hela sin resa från födelse till död genom att studera sitt J utsträckt i V. Men vi människor med ”vanliga” M har inte något sådant vidvinkelobjektiv. Snarare att vi har en smal spalt där vi ser en mycket begränsad del av vårt J. Som ni vet så glömmer vi fort och vi har svårt att förutse framtiden. Våra M:s starkt begränsade bild av våra J är suddigt i kanterna. Genom meditation sägs vissa kunna bredda sina spalter, har jag hört.

Det beror på att alla M som finns i K behöver sina respektive J som finns någonstans i V! Mitt eget M fylls upp av (får sina intryck som skapar känslor från), mitt eget J under den period som jag lever i V.

En konsekvens av detta är att när jag dör så börjar jag faktiskt om som nyfödd och lever exakt samma liv en gång till, utan att ha en aning om det. I all oändlighet. För om inte alla J fanns i V och fyllde upp V, så skulle inte heller K kunna finnas. Utan vatten ingen älv.

Men mitt M fylls också på av andra levande varelser som i sina respektive M har känslor och tankar riktade till mig och låter sina respektive J skicka sina intryck till mitt M. Detta oavsett om mitt eget J lever samtidigt som andras J vilka från vårt gemensamma V, närsomhelst skickar intrycken till mitt M. Individer som sen länge är döda och som vi ändå tänker på och har känslor för, dessa får kontinuerligt sina M påfyllda.