Att finnas till – del 4

Om ni hängt med i mina funderingar om J, K, M och V så här långt så kommer här litet mer och litet djupare.

Först en bild som illustrerar min modell.


Ett spännande tankeexperiment är om vi (det vill säga alla som har J) är på samma plats i floden (det vill säga i V)? Alla vi som lever uppfattar ju att vi lever samtidigt. Eller är det så, precis som med våra rumskoordinater, att vi också har olika åsikter om var vi är i V rent tidsmässigt, alltså uppströms eller nerströms i floden, jämfört med alla andra J? Einsteins relativitetsteori beskriver det som att vi har olika referensramar.

Andra J än jag själv har också sin längd, bredd och höjd på ett ställe i floden och i sina egna tankar ett eget ”nu”. Det går ju fysiskt sett inte att vara på samma plats i rummet samtidigt för flera J. Men där mitt J är just nu, där kan ett annat J ha varit rent rumsligt vid en annan tidpunkt. Jag påstår att andra J själva upplever att hen lever just då i sitt eget ”nu”. Detta ”nu” kan vara närsomhelst. Det viktiga är att tiden löper på åt samma håll i alla ”nu”.

Alla liv kan därför betraktas som ändliga, men alla lever inte samtidigt. Betraktat från K ligger alla liv stilla i V, med en utsträckning mellan respektive J:s födelse och död. J som lever i V upplever förstås att tiden rinner på, från födseln till döden. En M som finns i K och som, sett ur V-perspektivet, är en utomstående betraktare, denna M kan ju i princip (beroende på en förmåga att vara ett stort M, vilket styrs av lagarna i K) se alla J som finns i hela V. Alltså ett stort M ser alla J! Alltså alla J som finns, alla som har funnits och alla som kommer att finnas. Är det min uppfattning av Gud? En riktigt gigantisk M?

Gud är alltså inte K, utan ett stort, nästan oändligt M. Jesus var följaktligen det J som hör till Guds M.

Ett ”vanligt” M kopplat till ett ”vanligt” J skulle med ett ”vidvinkelobjektiv” kunna se hela sin resa från födelse till död genom att studera sitt J utsträckt i V. Men vi människor med ”vanliga” M har inte något sådant vidvinkelobjektiv. Snarare att vi har en smal spalt där vi ser en mycket begränsad del av vårt J. Som ni vet så glömmer vi fort och vi har svårt att förutse framtiden. Våra M:s starkt begränsade bild av våra J är suddigt i kanterna. Genom meditation sägs vissa kunna bredda sina spalter, har jag hört.

Det beror på att alla M som finns i K behöver sina respektive J som finns någonstans i V! Mitt eget M fylls upp av (får sina intryck som skapar känslor från), mitt eget J under den period som jag lever i V.

En konsekvens av detta är att när jag dör så börjar jag faktiskt om som nyfödd och lever exakt samma liv en gång till, utan att ha en aning om det. I all oändlighet. För om inte alla J fanns i V och fyllde upp V, så skulle inte heller K kunna finnas. Utan vatten ingen älv.

Men mitt M fylls också på av andra levande varelser som i sina respektive M har känslor och tankar riktade till mig och låter sina respektive J skicka sina intryck till mitt M. Detta oavsett om mitt eget J lever samtidigt som andras J vilka från vårt gemensamma V, närsomhelst skickar intrycken till mitt M. Individer som sen länge är döda och som vi ändå tänker på och har känslor för, dessa får kontinuerligt sina M påfyllda.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s