Att finnas till – del 3

En idag levande guldfisk som simmar runt i sin skål, den finns garanterat i V (Verklighetens domän) men i relativt liten utsträckning i K (Känslornas domän). Den del som guldfisken ändå har i K kallar jag M, medvetandet. Jag och alla andra människor har möjligheter för ett mycket större M än vad en guldfisk har. Vår biologi ger oss det. Den förmåga som krävs för att få guldfiskens M att växa och ta en större plats i K, den återfinns helt enkelt inte i de biologiska förutsättningar som guldfisken har fått i V.

En liknelse: Tänk dig en billig radio som är byggd bara för att ta emot AM-signaler, jämfört med en dyr som klarar AM, FM, DAB, kortvåg och så vidare. Det är nu (helt felaktigt) lätt att tro att jag säger att guldfisken är ”designad”. Radion är ju det. Jag återkommer i ämnet design kontra utvecklingslära, ett omdiskuterat ämne. Men nu är det den fysiskt/biologiska möjligheten för guldfisken att ha ett stort M jag försöker illustrera med min liknelse. Inte hur guldfisken erhållit denna möjligheten.

Vi människor har däremot förutsättningarna, rent biologiskt, att bära upp ett mycket stort M. Om vi också har de allra bästa förutsättningar för att ha det största M, jämfört med alla andra levande organismer som finns i V, det låter jag vara osagt. Att Gud skapade oss till sin avbild är en del av kristendomens annektering av tolkningsrätten, avseende vad K egentligen är för något.

Vår hund, Chilli, finns i mycket större utsträckning i K, jämfört med guldfisken. Sedan Chilli kom till oss, för knappt ett år sedan, har den kärlek vi ger honom och som han får från många som han har mött och möter, utvecklat hans del i K mångdubbelt. Även om det var ett stort M han fick med sig redan från förre ägaren, så växer hans M, det vill säga hans del av K, ju mer kärlek han får från oss andra som lever i V. Chilis egen del i V är däremot ganska oförändrad. Han är ett år äldre bara. Och bor hos oss nu.

Alla vi som idag lever i V tar ju upp en plats i V, precis som vi har ett M som en del av K. Denna biologiska organism som existerar i V och tar fysisk plats i V, den kallar jag för J, som står för jaget.

Vi har alltså i min tankemodell två begrepp som följer individen, J för jaget och M för medvetandet.

De två gemensamma ”kollektiva” begreppen vi delar med alla andra levande varelser är K och V.

K, som jag introducerade som ”kroppen”, rymmer känslorna. I K finns i min modell alla känslor. Känslor som jag upplever att de inte finns hos J.

Detta är en väsentlig del av modellen, att J och M är olika saker, eftersom modellen säger att V står för den fyrdimensionella fysiska verkligheten och K innehåller alla känslor. De fysiska lagarna styr i V. Mitt ”postulat” (Wikipedia: Postulat = (filosofiskt) påstående som förutsätts gälla utan att (kunna) bevisas) är att i K gäller lagar som styr ”godheten”, strävan efter att allt ska bli ”bättre”, eller helt krasst att det som är ”dåligt” ska bort. ”Survival of the fittest” enligt Darwin hör hemma inom biologin, alltså i V. Men lagarna i K kan sägas omfattar utvecklingsteorierna i V. K:s lagar manifesteras i V genom utvecklingsteorin.

Hundar lever oftast inte lika länge som oss människor. Chillis M kommer däremot finnas kvar länge. Och också växa så länge någon minns honom och tänker på honom. Chillis M är alltid en del av K. Det har ju alltid varit så och kommer alltid att vara så. För i K finns inte tiden, där finns bara alltid.

Det som skiljer Chilli från mig är att jag i V fått ännu större biologiska förutsättningar för att kunna reflektera över allt detta. När jag är död och inte finns i V längre, bara i K, kommer jag inte kunna fundera och tänka på det sätt jag gör nu. Det är ju litet tråkigt. Men det finns kanske någon annan upplevelse som väntar för mitt M, när jag bara är en del av K? Ni som lever kvar i V kan tänka på mig då. Min del av K kommer alltid att finnas.

Min bild av K i förhållande till V är att M finns i K och står vid sidan av en älv. Älven symboliserar V. I själva älven som rinner fram (tiden) så finns alla J, som var och en tar plats i de tre rumsdimensionerna.

M kan i K kan röra sig fritt i förhållande till V. M fantiserar och drömmer alltså. Men vi som lever och därmed har både M och J, vi upplever oss själva mest som en del av V. Ett liv bundet till de fysiska lagarna. Bara i sömnen, när vi drömmer, är vi en större del av K än av V.

Men narkos då? Allt blir ju svart då. Jag återkommer om det.


Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s