Rutten is i skyddade vikar

Mot land är det rutten is i skyddade vikar.

Åt andra håll, jämn is så långt ögat kan nå.

Hur långt hinner jag? Var är gränsen?

Tankarna, planerna och drömmarna far lätt iväg. Ytterligheterna tenderar att definiera min verklighet.

Det är som om jag glömt att hur långt jag än tar mig är det precis här jag är.

Det viktigaste är att isen håller just nu.


”Rutten is i skyddade vikar” är något jag hört på P1 när SMHI rapporterar om isläget på senvintern. Det är något poetiskt över uttrycket och som fick mig att försöka placera in det i ett sammanhang med mina egna tankar. Ute på långfärdsskridskor och jag betraktar stranden på litet avstånd. När jag sedan vänder mig 180 grader från den ruttna isen och blickar mot horisonten, föreställer jag mig den oändliga glansisen, som sträcker sig bortom fantasins gränser. Någonstans där emellan stranden och horisonten befinner jag mig, det vill säga ”här”. Men det är så ofta att tankarna fastnar i ytterligheterna och den underbara verklighet där jag är, den blir så lätt både bortglömd och underskattad.

1 kommentar

  1. Vilken fin bild, att livet är som vattnet och dess tre stadier;
    Först stadigt och bärande, isen är fast och det går lätt och snabbt att ta sig fram
    Sedan blir det långsammare och mödosammare att ta sig fram simmande, och det är inte lätt att hålla sig flytande om man inte lärt sig konsten
    Och till sist den sista märkbara formen – ånga som stiger upp och försvinner för blotta ögat.
    Men vi vet ju att inget på denna jord försvinner, det byter bara form …
    Kram, Ann

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s