Att finnas till – del 1

Någon gång måste det starta, det som ska leva. Men när startar medvetandet, undrar jag?

Jag ser nämligen skillnad mellan det som lever och det som är medvetet om att det lever.

Vad som är ”levande” lämnar jag (tillsvidare) åt vetenskapen att definiera. Enligt Wikipedia är det inte så lätt att definiera ”liv”. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Liv 

Jag tror att när jag dör så slutar jag att leva. Det finns inget liv efter döden. 

Det som jag funderar mycket på är vad som skiljer ”att leva” från att ”vara medveten”. Ingen kan ju tro att en encellig bakterie (som lever) har samma grad av medvetande som till exempel jag har, som skriver detta, eller du som läser det. 

Jag tror att det finns ett medvetande som hör ihop med mig och som finns redan innan det att jag föds och efter det att jag dör. Många kallar medvetandet för ”ande” eller ”själ”.

Det som är levande är styrt av universums fysiska lagar och existerar inom den fyrdimensionella rum-tiden. Men att vi människor, utöver att vi lever och andas, också har förmågan att som medvetna, tänkande varelser, kan fundera på vad ”liv” är för något, det går inte att förklara med fysik. Många försöker, men jag har inte läst något som känns trovärdigt. 

För egen del vet jag att som sextioåring är jag mycket mer medveten idag, än som liten grabb, fem år gammal. Fast att jag minns många saker från då, oftast helt korrekt, som pappas registreringsnummer på vår Ford Taunus till exempel, eller hur en smörgås på tunnbröd med messmör smakade så hade jag ingen som helst förmåga att då kunna föreställa mig hur det skulle vara idag, femtiofem år senare. Men mitt medvetande säger mig att smörgåsarna smakar likadant idag och bilden av registreringsskylten har en alldeles egen plats på väggen i mitt långtidsarkiv. Medvetandet är något som växer med tiden.

Det är däremot svårt att säga, anser jag, att jag skulle vara mer levande idag, än vad jag var då, som femåring. Livet i sig självt växer liksom inte, bara för att man åldras. Man har inte ett rikare liv, bara för att man åldras, om man inte är medveten om att man lever.

Livet är som en strand som vågorna oupphörligen slår mot. Medvetandet är som en flod som hela tiden fylls på med mer vatten från sina tillflöden. När livets energi, alltså vinden, dör ut så avstannar vågorna. Men var tar medvetandet vägen då?

4 kommentarer

  1. Jag tror på ett liv efter döden. Jag har lämnat mitt liv i Jesu händer och han säger i sitt ord (Bibeln) att den som tror på mej ska leva om han än dör. Du förlorar ingenting på att testa Jesus. Det står kalla mej i nöden så vill jag hjälpa dej och du ska prisa mej. Jag vet inte om du vet vem jag är jag har jobbat med Georg på Hjälmsta och din fru och din mor känner mej.

    1. Jag tror också på Gud. Jag finner mycket tröst och hopp i det.
      Det jag tror är att medvetandet (anden/själen) finns kvar även fast livet i den biologiska/fysiska kroppen ebbar ut med mitt sista andetag. Jag kommer skriva mer om detta i ”del 2”.

  2. Tyckte så mycket om den här texten, och väntar med spänning på fortsättningen.
    Tror väldigt många skulle leva sina liv annorlunda om de hade funderat över dem tidigare i livet, för som du säger så öppnas ögonen och vardagsfiltren försvinner.
    Kram, Ann

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s